I en partvinnad kabel, exempelvis en nätverkskabel eller en HDMI-kabel så skall en helt osannolik mängd information överföras, i HDMI 1.4 är bandbredden idag 10,2 Gbit/s. HDMI 2.0 som numera är standard i och med 4K har en bandbredd på 18 Gbit/s
Jämför detta med en normal fiberanslutning till ett hushåll idag som har maximalt 1 Gbit/s. Då fattar man hur mycket information som skall överföras. All denna information måste komma fram i ursprungligt skick, på samma tid.
För att det skall vara möjligt så har kablarna en viss uppbyggnad och konstruktion. Partvinnandet i sådana kablar är helt avgörande för att de skall fungera på det sätt de är konstruerade för. Med dessa egenskaper följer också restriktioner och begränsningar i längd mm.
Det finns ingen specifikation för hur lång en HDMI-kabel kan vara, men många mycket tekniskt kunniga i branschen använder följande tumregel, en HDMI-signal (om man använder ”deep colour” 12-bit) kan färdas i 1080p ca 7-7,5m. Faktiskt så är mängden information som överförs vid 12-bit deep color ca 40% mer än vad som skickas när deep color inte används.
Att det då ändå finns kablar som klarar av detta beror på att man med grovlek på ledarna och skärmningen i kabeln lyckas att minimera störningar och resistans så att man kan få signalerna att färdas längre.
Här är alltså en stor skillnad på en sämre och en bättre kabel. Det måste ju inte nödvändigtvis vara en billig eller en dyr, även om det ofta hänger ihop.
